Juli , den vilda fänkålen

Den vackra ljusa buskväxten, luftig och doftande av arten Foeniculum vulgare Miller ssp.piperitum synes sväva överallt. Med sina trådformiga blad och smala blomparasoller består av många små blommor som redan glädjer varje försummad plätt och varje vägkant och kommer, om den tillåts utvecklas, spontant, i varje trädgård. Det är en växt som älskar sol och grusiga jordar. Den har, på marknivå, små hjärtblad från vilka reser sig kraftiga stjälkar varifrån bladen utvecklas, omfamnande varann vid skaftet: lätta, eleganta: aptitretande gröna vippor. De små gula blommorna omvandlas, i slutet av sommaren, till små aromatiska slutna blommor, torra frön, läckra till att smaksätta bröd och efterrätter. De vackra, lätta nya blomställningarna är ömtåliga och de utvecklas gradvis och snabbt och kallas, på Salentohalvön, ”caruselle” som betyder just flickor. De plockas och läggs i vinäger för att kunna användas hela året som kapris. De ger smak åt grytan, till bröd med tonfisk och tomater, de används att garnera de brödbullar som bakas i Puglia och rostade bröd, de är läckra i fisk med tomatsås. Ofta plockar jag kapris och fänkålsfrön tillsammans och lägger bägge i vinäger i samma burk. De utgör ett utmärkt sällskap. (Det är inte heller fel att tillsätta små blad av havsfänkål, som vi redan har nämnt i en tidigare artikel).

Den vilda fänkålen är en starkt doftande växt, rik på ett ämne som huvudsakligen av anetol: stimulerande, matsmältningsbefrämjande, urindrivande, lugnande, magstärkande, gasutdrivande och slemlösande. För alla dessa nyttigheter utgör den grundläggande delen av mitt söta vinterte, som jag bereder från vår till höst. Jag börjar med att torka i solen de späda bladen av citron (på plats) , fortsätter med lagerblad, basilika frön, några blad från citronverbena (lippia citrodora), lite oregano, några timjanblommor och, för att avsluta, i början av vintern myrten bär. Det är ett bra örtte med vacker färg, matsmältningsbefrämjande och tröstande under kvällar nära den öppna spisen. Denna vilda fänkålsväxt som är perenn är redan omnämnd under romartiden och Plinius betraktade den som ett botemedel mot ögonsjukdomar. Under medeltiden användes den för att påskynda bröstmjölken och än i dag, i Salento, betraktas denna dekokt som milt kramplösande för småbarn.