Navigation Menu+

Sofia, Guds uttryck: Salento mellan Österland och Västerland: S.Sofia / S.Stefano i Soleto

Postad på 30/Nov/2012 i Det magiska Salento, Intressant i övrigt

Salento är en förbindelse mellan två hav och mellan två världar. Österland och Västerland möts här och smälter samman: genom stenar, genom växter, genom människor och genom deras tro.

En tusenårig historia finns i området kring Otranto, området längst österut i Västerlandet och området längst västerut i Österlandet.

Soleto var och är ett starkt fäste för denna kultur: vårdande av traditioner och grekisk-bysantinska ritualer fram till början av den moderna tiden och man bevarar fortfarande språket grika genom att det talas mellan innevånarna. Ett skrivcentrum bildades (säkert bekräftat från 1341 till 1583) och det producerades otaliga manuskript som i dag är spridda till de stora europeiska biblioteken.
En vacker söndag i oktober hade vi privilegiet att få besöka, med en lärd och mycket trevlig guidning av Francesco Manni, det idag mest kompletta vittnesmålet om den grekisk-bysantinska kulturen som numera är obevekligen hopträngd genom utbredningen av den latinska kyrkan. Denna sista kamp är målad i mycket livaktiga färger (förstärkta av den senaste restaureringen) i den lilla kyrkan S.Sofia /S.Stefano.

Innovation och tradition harmoniserar med varandra och konkurrerar redan på den lilla eleganta fasaden: romansk portal och gotiskt det lilla klocktornet. Motiven går fortfarande att se, och ännu mera den lilla utbyggnaden i portalen, nästan helt korroderad, påminner, i miniatyr, om S. Caterina di Galatina. Ojämlik kamp men värdig och såväl utanför som inuti byggnaden mellan den stora som gör framsteg (S. Caterina, romansk utpost) och S. Sofia, som vittnar om det envisa motståndets komplexitet och den samlade bysantinska traditionen. Absiden som är täckt av takstolar av trä är helt målad med fresker: som förvånar och glädjer.

De hängivna kunde här begrunda allt som de kunde efterfråga, hoppas på och högakta.

Längst fram där man går in vid den lilla absiden, med de äldsta freskerna, får man se en sällsynt skildring (enda bevarade) av den kvinnliga gudsgestalten Sofia med inskriptionen på grekiska som återger: SOFIA, DEL AV GUD. Hon är den mest gåtfulla av figurerna: en skägglös Kristus-Sofia, i liturgisk klädnad, i en stola med kors över bröstet, som välsignar kalken, medan en ängel rör sig över densamma med en solfjäder, enligt den grekiska traditionen.

Med LOGOS avses förnuft, samtal, ordet är uppfattningen som genomsyrar den grekiska filosofin och från vilken sprider sig den följande tanken. I Gamla Testamentet, i den hellenistiska judendomen, i boken om Guds Allvishet (skriven direkt på grekiska ungefär år 50 f. Kr.) sägs: i 7 kapitlet, verserna 22-23 ”i Det (Sofia) finns det en intelligent ande, helig, unik, mångfaldig, subtil, föränderlig, klarsynt, utan skuld,…människans vän…som genomtränger alla klarsynta andar, rena, mycket subtila.” och ytterligare i 7:e kapitlets 26 vers ”(Sofia) är utstrålning från det eviga ljuset, den mest klara spegeln av Guds verk, och bilden av hans godhet”. Denna uppfattning spred sig till gnosticismen, till manichaeismen, till neoplatonismen och till den kristna teologin. Logos blev översatt till latin med ordet Verbum. Johannes evangelium börjar: I begynnelsen var Logos, och Logos var hos Gud, och Logos var Gud.

Hos Paulus är Guds Son igenkänd med den eviga Sofia, av ursprungliga skäl och världens Lag, enligt den eviga principen, redan medtagen i grekisk filosofi, från Herakleitos och framåt. Det är i filosofin Patristic, Sankt Justinus (expert på stoisk filosofi), peripatetisk och pytagoreisk, antas i utformningen av treenigheten den person som är Guds Son som den gudomliga Logos.
Bilden påminner om den stora betydelsen som denna uppfattning SOFIA IL LOGOS DI DIO har underhållits i Terra d´Otranto och som genom den upprätthållna traditionen lever i den bysantinska andligheten, dagligen närd av de skrifter som tillskrivs Sankt Germano patriark i Konstantinopel (715) och Sankt Basilio.

Sidoväggarna, med flera överlappande lister, med Kristi liv och detsamma med Sankt Stefanus, avslöjar ovanliga detaljer. På den högra sidoväggen, livet och ännu mer Sankt Stefanus martyrskap tillåter, i det komplexa sammanhang som religioner och ceremonier utgör, att dra de elaka judarna vid den böjda näsan som bar i sina kläder det lilla hjul som identifierade dem. (En judisk församling var närvarande i Solento under femtonde och sextonde århundradena).
På den vänstra sidoväggen scenerna i Kristi liv: ingen liten tillfredsställelse för den grekisk-italienska frestaren i fransiskansk munkkåpa och fötter med simhud. (Tiggarmunkordnarna var vapnet för att kolonisera påvedömet).

Kristus vid sidan av Madonnan är fortfarande i form av en känslig, feminin Sofia: identifierbar endast av helgonglorian med korset.

När man lämnar den nära förestående Universelle Domaren på den motsatta fasaden kommer man ihåg vad grekiska och latinska, men främst fattiga kristna utan makt behöver veta: ärkeängeln Mikael, i skinande Anjou-rustning, kommer att väga deras själar och till höger om honom finns redan Påven, två kardinaler, en biskop, prästen (papas) i den bysantinska ceremonin och den väldige uppdragsgivaren (troligtvis Giovanni Antonio del Balzo Orsini).

Den store, skrämmande djävulen i relief, till vänster om den helige Mikael är istället omgiven av fattiga människor och grekiska bilder som identifierar yrkena. Satt i skampåle, på muren, finns den som sover på söndagsmorgonen i stället för att bege sig för att vörda kyrkan och kraften (tar upp ett tema som redan finns i varje grekisk kyrka på Korfu och Kreta).
Den som inte skulle vilja gå ut ur den lilla kyrkan med den fruktansvärde Satan för ögonen kunde och kan hålla nere huvudet och få välsignelse av den helige Nicola och den helige Antonio abboten, var för sig på det grekiska och latinska sättet för att handskas med lite mera rofylldhet i den stressiga vecka som började.

Dem som vill läsa mer om det kan besöka www.nuovamessapia.it och www.greciasalentina.info.