Förslag på resväg: från förhistoriska grottor till landsbygdens arkitektur: ”caseddhi” eller ”pajare”

Bland de ofrånkomliga önskemål från våra vänner som på sommaren besöker vårt hem finns det alltid den om en dag med sol och hav på ”Maldive del Salento”, det vill säga: Pescoluse, havskusten vid Salve. Detta förtrollande hörn med transparent hav och sanddyner är förankrat och stabiliserat av en stor koloni av strandsliljor (pancratium maritimum, vilken jag har tillägnat en av mina första artiklar på denna blogg) och är omtyckt och bebott sedan åtminstone 60 000 år. Mycket mer än de flesta kan de uthärda augusti månads hitskyndande turister som springer åt alla håll. För oss har denna del avslöjat sina underverk, en vacker söndag i oktober, under en vandring, organiserad av föreningen Arches ( www.associazionearches.it ) ledd, med entusiasm och kompetens av Marco Cavalera.

I detta område presenterades grottor liknande Montanigrottan som redan beboddes under den senpaleolitiska tiden. De blev upptäckta genom ett försök till utgrävning av Universitetet i Lecce genomförd med extremt reducerade insatser som det åligger Musteriano: skrapor, pilspetsar och även benfragment, som vittnar om den stora mångfalden av arter närvarande i Salento.

Neanderthalmänniskorna och våra förfäder har jagat på dessa stränder och på dessa bergiga kuststräckor fanns den forntida elefanten, noshörningen och hästdjur, slidhornsdjur, hjortdjur och vildsvin. Det fanns hyenor och i gräset gömde sig kaniner. Havet nådde högre och vågorna slog i grottan Febbraro (idag 72 m. över havsnivån), där rundade stenar och hål av musseldjur tillsammans med fossila skal och sand vittnar om tidigare havsmiljö. Grottan Marzo låter dig fantisera om förekomsten av några små klippmålningar i rödockra av osäkert datum och tolkning men i ett land som har gett oss förhistoriska konstnärliga mästerverk sådana som Venusarna av Parabita, ristningarna i grottan Romanelli, målningarna i hjortdjursgrottan i Porto Badisco. Allt i ett område som lätt utforskas till fots under några dagars vandring. I växthus mellan mindre bosättningar från 700-talet och hus av ny konstruktion lämnar vittnesbörd om gravar och boplatser som går tillbaka till mellersta bronsåldern (1 500 -1 600 år före Kristus). Lite längre bort gömmer ännu en by Messapico sina skatter och sina murar inne i vegetationen. Fani som har varit stängt har blivit föremål för en utgrävning av Sydneys Universitet. Det var bebott, vid flera tillfällen, från 1 400 till 400 före Kristus. Några meter, längs Fanokanalen, finner vi en basilisk krypta med fresker nu på väg att försvinna. Bakom de intet ont anande badande, just där man på sommaren trängs med bilarna, ett megalitiskt underjordiskt gravvalv, och forntida begravningsplatser, obevakade, vittnar om, för de som kan tyda dem, ett långt mer storslaget förflutet.

För alla dessa dolda skatter dominerar, mycket påtaligt, de gamla lantliga byggnaderna. Dessa konformade byggnader i torr sten är ett fenomen som är mest utbrett runt Medelhavet och här benämns ”caseddhi”, ”caseddhe” eller ”pajare”. I Ligurien kallas de ”casélle”. De är skyddsrum relaterade till livet på landsbygden, i torr sten, i allmänhet i en omgivning, konstruerad enligt principen om utskjutande hyllor, som tillåter en stängningsfunktion på höjden medan en pseudokupol formas. Det som karakteriserar och särskiljer den salentinska byggnaden är den vackra yttertrappan för att nå kupolen: funktionell för byggnaden (växer med den) vid reparationer och torkning av grödor. Dessa byggnader med mycket tjocka murar (helt och hållet av sten) är frukten av vunnen kunskap från många generationer. Ett band av stenar som omger Medelhavsregionen knyter samman arkitekturen i Pantelleria, de sardiska och liguriska, med begravningsritualer som ”tholos” i det klassiska Grekland ända fram till mesopotamiska skyddsrum 3 000 år före Kristus med en nästan oförändrad struktur. Byggnadstekniken som är oförändrad över tid visar också torkade väggar. Varhelst man gräver så mycket som möjligt och når berget under och där monterar man ett slags fundament: trappan. Sedan börjar man med att bygga på höjden med stora stenar, valda med omsorg, en efter en, och foga in dem på bästa sätt mellan sig och mot marken. Försiktigt, försiktigt avancerar man uppåt, i två parallella rader, med ledning av endast två rep, fästa i två pålar som höjer sig i och med att väggen reses. Utrymmet inuti bygget fylls på så sätt med den stenfyllning som städningen av marken medfört. Med användning av samma teknik görs även formar för bakning av bröd, torkning av fikon, av tomater och andra produkter på en gård. Jag tror att vårt södra Salento, så rikt på historia, kultur, botaniska arter och djurarter, borde med mer envishet och uppmärksamhet och med fokus på dess skatter för den medvetne säsongsturisten satsa på ett kvalificerat och kontinuerligt arbete. Solen, havet och vinden är magi även i november månad.

Det komplexa utförandet och den utvecklade antika byggnadstekniken finns strax intill den nordliga gränsen av Salentohalvön, i Itriadalen, med konstruktionen av trullihusen. Denna bostadsmodell når, i denna dal, en omfattning som är okänd på andra håll och utgör med mer än 20 tusen bosättningar den dominerande delen av landskapet. Den traditionella bondgården, i torr sten, ger ett unikt och fantastiskt utseende åt hela dalen. Alberobello är den mest berömda staden där mer än ett tusen trullihus ger liv åt en helt unik liten stad, erkänd, 1996, av UNESCO, som Världsarv.